Från välfärd till finansvärld

På dagens DN Debatt  kastar Öresundsinstitutes chef Anders Olshov in en brandfackla både i debatten om den låga räntan, och i den om Sveriges icke-medlemsskap i EMU. Enligt honom beror både den låga räntan och den självständiga kronan på att Sverige valt en ekonomisk politik av angosaxisk modell snarare än kontinentaleuropéisk.  Jag har ärligt talat lite svårt att avgöra om de gemensamma nämnare han använder är ett framknystat samband med syfte att skapa uppmärksamhet för Öresundsinstitutet, eller om det finns ett visst fog för det han skriver. Huvudpoängen tycks i alla fall handla om att de risker för obalanser på medellång och lång sikt som de kraftfulla räntesänkningarna i Sverige, USA och Storbritannien skapar. Det är han knappast ensam om att ta upp, och även jag har skrivit om detta. Samtidigt måste jag hålla med Martin Flodén, som  på Ekonomistas skriver att ”Vi befinner oss onekligen i en situation där det är svårt att bedriva penningpolitik, och där det är viktigt att diskutera vilka strategier som är de rätta.”.

Inflationsbekämpningen

Anders Olshov, liksom många andra, pekar ut USA:s lågräntepolitik som en av huvudorsakerna till den bubbla som föregick finanskrisen. Men det finns orsaker till lågräntepolitiken. Dels så var den ett resultat av krishantering av IT-kraschen och av 11 septemer-attackerna, men ännu viktigare är den sjunkande inflationen i industriländerna sedan början av 1980-talet. Med de inflationsmål som i varierande grad funnits hos centralbankerna har det varit fullt rimligt med allt lägre räntor (med resulterande skulduppbyggnad). Även ECB, som Olshov tar fram som ett föredöme, har i detta sammanhang fört en lågräntepolitik (ECB var dock extremt rigida under uppseglingen till finanskrsien – de förde en åtstramande penningpolitik så sent som i juli 2008). Den bubbla som vi såg punkteras i fjol begränsar sig inte till 2000-talets USA, utan gäller hela industrivärlden och det sedan decennier tillbaka. Olshov tar även upp att avregleringarna av finansmarknaden sedan 1980-talets början har skapat förutsättningar för den skadliga spekulationskultur som utmynnade i krisen, och här verkar vi vara av samma åsikt. Avregleringarna har ökat kortsiktigheten och flockbeteendet, och därmed spätt på bubbelekonomin i såväl USA som i övriga länder.

Avkastningen på arbete och kapital

Olshov, liksom BIS och andra före krisen, pekar i sin debattartikel på att man underlät att titta på inflationen på tillgångsmarknaderna under bubbelåren. Men penningpolitiken kunde inte komma åt denna, för hade man fört en högräntepolitik hade det mycket väl kunnat leda till deflation i den reala ekonomin. Grundproblemet är inflationsmålet i sig, som skett till priset av långvarigt högre arbetslöshet, och därmed lägre avkastning på arbete jämfört med avkastning på kapital. Det har i sin tur skapat ett överskott på likviditet, som tillsammans med den sjunkande räntan pumpat upp den skuldfinansierade bubblan. Inflationsbekämpningen och avregleringarna var tillsammans med skattesänkningar och privatiseringar hörnstenarna i Reaganomics, Tatcherismen, Kanslihushögerns politik, och de recept som ordinerats av IMF, EU, OECD och andra mäktiga organisationer sedan åren kring 1980. Detta har under en lång tid spelat storfinansen i händerna. Den största risken på sikt ligger inte i penningpolitikens exit-strategier, utan i om det blir ”business as usual” för finansbraschen när finanskrisen passerat. G20 sliter hårt för att undvika detta, men banklobbyn flåsar dem i nacken.

Graferna nedan är hämtade från ekonomifakta.

 I media: DN, Ekonomistas,

One Response to “Arvet efter Reaganomics”